Varför hittar man spontant på så galna saker som att anmäla sig till nöttävling i Matfors ca 50 mil bort, när min egen hund (Örjagardens ”Danne” Solander) ej GK, bara vallat små kvigor några gånger. Tillfälliga lånehunden Ior, som är en duktig nöthund med sin ensilageupptagna matte, kanske inte skulle gå så bra som jag önskade. Men jag hade lyckats få Susanne Bergstrand med Minos sugen på att följa med, så det var bara att packa in 3 hanhundar i bilen och fara. Vi sov över hos Lillemor Bylund och vallade på hennes gäss vid midnatt, bara för att först då upptäcka att Ior inte lyder. Det var inte så bra för självförtroendet och nattsömnen: allt vad Danne kunde tänkas hitta på var redan inprogrammerat i hjärnan, men Ior hade jag litat på.
Klockan 06:00 gick mobillarmet (efter 4 timmars sömn) så ”pigga och alerta” körde vi de sista 10-12 milen till tävlingsplatsen. Den av andra hett efterlängtade sommarvärmen hade anlänt. Men hett är inte vad vi vallhundsmänniskor vill ha. Temp. ca 20 grader, mulet och inget regn önskas till alla tävlingar och kurser.
Varför rubriken Norrländskt WK-mästerskap? Jo, för att av 9 startande ÖK-hundar var det 6 WK och av 6 LP-hundar 3 WK. Dagen innan hade Anna-Karin Hansson startat i SK med Örjagardens Ty, men tyvärr tappat flocken antingen till vänster vid utsläppet eller till höger vid bäcken. Och de två svårigheterna var kvar med råge dagen efter.
Först ut i ÖK-klass var Susanne med Minos. Susanne sa diplomatiskt efteråt att det var hennes fel att kvigorna försvann i förtid till vänster, hon skulle ha dirigerat Minos bättre. Vad hon egentligen tycker om en viss låglandskviga kanske inte lämpar sig i tryck. Stefan Olsson och Ecco började bra, sedan försvann kvigorna till vänster, detsamma hände Tony Söderlund med Jack. Sedan kom Birgitta Ulväng med Örjagardens Candy med ett trendgenombrott och gjorde en suverän uppvisning, 97 poäng och ett I: a pris. Grattis! Karin Helin med Trico skapade en tradition med 84 poäng, samma som 2004. Eva Molin med Dolly fick även I: a pris. Sedan var det jag och Ior, och av Iors lugna och koncentrerade arbete som jag var van att se fanns nu ingenting kvar. Han skar på hämtet och sedan blev det bara spring, och efter mycket krokiga linjer och trött och olydig hund gav jag upp vid öppningsbara grinden. För Elsa Grenholm och Tea tog både tiden och orken slut vid fållan, och Maria Nyberg och Essis kvigor försvann även de till vänster.
Efter lunch och banbygge var det dags för oss LP-hundar. Först ut var Lennart Engblom med Skip som fick 74/38 och GK. Sedan var det Lillemor och Echo och efter struligt hämt och fålla så fattades det några poäng för att bli godkänd 52/25. Nu var det min och Dannes tur, han hade tittat på kvigorna utan att visa något större intresse, så till allt strul jag hade tänkt på kunde jag tillägga: ”han bryr sig inte om kvigorna idag”. Det börjar inte så bra. Strax efter jag skickat honom lämnar två kvigor hämtpinnen och kommer mot honom, han tvekar eftersom en kviga står kvar vid pinnen och äter kraftfoder, då bryter domaren Kjell Johansson och jag får göra om hämtet, det var ju inte Danne som påverkat djuren. Vid det laget var jag övertygad om att det går åt skogen så jag var inte ens nervös. Andra hämtet gick som tur var mycket bra och vi började drivningen. Han gick lugnt pendlande bakom och höll ihop flocken nästan utan kommandon. När vi närmade oss fållan hade jag bara en sak i huvudet, hur mycket det än strular vid fållan, så släpp inte djuren. Två kvigor gick in nästa på en gång, och då gällde det att få in den tredje utan att de två gick ut, och med lite tur och skicklighet (skryt), lagom trött hund vände även hon och gick in. Ett glädjetjut från mig kunde ha fått kvigorna att hoppa men de var kvar och fålluttaget gick bra. Jag ägde ytterligare en GK vallhund poäng 96/41. Han som vi förmodade skulle gå sämst på resan till Matfors, gick bäst. Karin Spännare med Kille-Vippen såg jag inte, men han blev GK 85/34. Lillemors andra hund Targa, halvsyster till Danne, gick också mycket bra så även hon blev GK poäng 90/43. Sist gick Susanne Lundberg med Ernie som bröt.
Som sammanfattning kan man säga att det blev en dag med mycket värme både bildligt och bokstavligt. Snälla djur som hade respekt för hundar av alla färger, men som för dagen ibland föredrog skuggan i skogen, och det kan jag förstå. Mycket roligt var det också att få träffa så mycket Kelpiefolk på en ”vanlig” tävling. För oss blev facit ett I: a- och ett II: a pris samt två godkända vallhundar. Ett stort tack till Västernorrlands VF som orkar arrangera nöt-tävlingar, trots få medlemmar. Ska man klaga på något, så är det väl vädret, men det är det ju ”någon annan” som styr över. Även ett stort tack till Lillemor för god mat, övernattning och gässvallning.
Hemresan gick bra, så kl 01:30 låg jag i min säng hemma i Böle, Piteå.
Vid tangenterna Karin Brännström